FILOSOFILÄRARE

Om inkludering, jämlikhet och tolerans i klassrummet

Jag tycker att det man inte ska göra är att mekaniskt följa och tillämpa en rad instruktioner eller abstrakta ”inkluderingsnormer”.

Däremot det man ofta ska hålla i åtanke och systematiskt syssla med är att ifrågasätta själva gränser mellan ”jag” och ”den andra”, ”vi” och ”de” samt andra fundamentala fasta kategorier. Med förankring i Derridas dekonstruktionism (se Langmann 2010), kan det hävdas att frågan om den andra måste förbli obesvarad. Detta innebär, t.ex., att fokuset ligger på mötet och att den andra”inte ska målas upp eller räknas som representant för en (påstått-)känd kategori (”invandrare”, ”gay”, osv…)”. Istället ska vi våga tillåta oss bli överraskade!

Langman i sin artikel (Langman, 2010) ger inga konkreta förslag om hur en så-kallad ”ovillkorad gästfrihet” skulle kunna se ut i praktiken. Jag föreslår att en nyttigare och dekonstruktivistisk inställning i Langmans anda kräver både utomordentlig pedagogisk takt och en ”gränsöverskridande” sensibilitet (empati och interkulturell takt är bara två varianter av detta). I praktiken kan detta innebära att när man vill veta nånting mer om t.ex. en elev med utländsk bakgrunds hemland kan det vara en vettig idé att ge elever så fria ramar som det bara är möjligt omkring vad eller hur hen väljer att berätta om sitt hemland. Direkta frågor ska däremot undvikas. Den tillfrågade eleven kan istället stimuleras med försiktiga uppmaningar som ”om du vill, får du jättegärna berätta nånting som folk systematiskt missförstår om ditt hemland”/”nånting som folk i Sverige tror om ditt hemland, men som du vet inte stämmer”. Liknande strategier kan, med mindre variationer, tillämpas till elever med andra typer av ”norm-avvikande” identitet eller bakgrund.