Ideologi och polysemi

Ordet ”ideologi” har en lång historia och när det först myntades 1789 stod det för vetenskapliga studier av mänskliga idéer (Bengtsson, s. 131). Under marxismens influens har dock ideologin kommit att betyda bland annat ”sociala illusioner och framställningar som legitimerar dominerande makts intressen” (Terry Eagletons definition, Ibid., s. 132). Sociologen John Thompsson föreslår en rad begrepp för att förstå vilka mekanismer och strategier medierna använder för att bära och upprätthålla en ideologi (”relations of dominations”) (Ibid., s. 134): enhetliggörande (komplexitet ersätts av förenkling till kategorier och stereotyper); reifikation (förtingligandet av människor, känslor och ideal) och legitimering (att göra den rådande ordningen till självklar och naturlig). Den franske kulturkritikern Roland Barthes lägger tillexnominering och definierar det som tendensen att få de härskande klassernas privilegier, vanor, åsikter och smaker att framstå som givna. I strukturalismens anda syftade Barthes till att analysera teckenbaserade och kodade system för att avslöja samhällets myter. I detta avseende ska begreppet ”myter” inte tolkas i meningen av urgamla påhittade berättelser (likt skapelsemyter), utan snarare som ett medium som bär och upprätthåller en ideologi. Barthes utgångspunkt för semiotisk analys av medietexter är att allt är tecken och allt är ideologi. Hans centrala verktygsanalys är denotation och konnotation: den ena är en relativt objektiv beskrivning av hur den materiella tecken ser ut1, den andra framstår som den aspekten som omfattar underliggande betydelser, ”en kedja av kulturella koder, historiska referenser, mediala minnen som aktiveras i konnotationer”2 (op. cit., s. 141). Ett annat sätt att beskriva skillnaden är att tänka på dem som två olika analysnivåer där denotationen är analysobjekten (innehållet som man vill undersöka) och konnotationen är idéer och värderingar som uttrycks (Van Leeuwen, 2004: 94). Stuart Hall har problematiserat distinktionen mellan denotation och konnotation och påpekat att den snarare ska ses som ett kontinuum (Bengtsson, s. 141). Det är viktigt att förtydliga att konnotationer inte är samma som fria associationer eftersom dessa är individuella medan konnotationen är kulturberoende, dvs att dess betydelse bör aktiveras hos alla (eller de flesta individer) inom ett och samma kulturellt system. Detta skulle inte ske på samma sätt om konnotationen vore likt med fria associationer, som är subjektiva och individuella. Det är värt att notera att, medan Barthes analyser (tillsammans med Horkheimer och Adornos) faller under den kritiska traditionen (eller kritisk teori), brukar den samtida medieforskningen (från och med 80-talet) utgå från att medietexter är ”polysemiska” (dvs mångtydiga). Med detta menades det att det inte finns ”ett dolt budskap” som analysen ska avslöja (Bengtsson., s. 134). Som påpekat av Rivera Perez i Rethinking ideology: Polysemy, pleasure and hegemony in television culture menade 80-talskritikerna av strukturalismen att fixeringen vid begreppet ideologi ledde till en semiotisk reduktionism där textualitet endast sågs som en avspegling av sociala omständigheter och lyssnare som ett passivt subjekt. Genom en polysemisk syn ville man däremot betona användarens aktiva roll och hennes förmåga att bearbeta och reagera på innehåll. Rivera Perez poängterar också att förespråkaren av den kritiska traditionen inte nödvändigtvis behöver ses som strikta anhängare av någon slags ”semiotisk determinism”: i Antonio Gramscis tänkande exempelvis har ”popular agency” en central betydelse: genom hans hegemonibegrepp ser han på den sociala och kulturella kampen som en historiskt avgränsad process där människor är kreativa agenter som motsätter sig den ideologiska dominansen. Den främsta risken med en alltför polysemisk syn på förhållande mellan medier och användare är att underskatta eller bortse från effekterna av de strukturer som våra postmoderna samhälle vilar på och, samtidigt, överskatta användares reella makt. Användaren kan, i Gramscis anda, i princip sätta sig emot ideologi och bidra till att förändra maktförhållande och strukturer, men i praktiken är hon nästan alltid för upptagen med dagliga rutiner eller för narkotiserad av Tik-Tok-underhållning (se mediernas narkotiserande dysfunktion, Bengtsson, s. 208) eller för lågutbildad för att ha vilja, självförtroende eller lust att påverka maktstrukturer. Utifrån ett epistemiskt perspektiv, kan Thompssons begreppsapparat ses som ett relativt tryggt ankare för att identifiera ideologier: när en sanning som inte är vetenskaplig grundad (till exempel en sanning om hur samhället ska se ut eller ett politiskt beslut som ska tas) reifieras, dvs upprepas kontinuerligt, kan man vara relativt säker på att det handlar om ideologi (föreställningar om en heteronormerad och monogam kärlek eller icke-vita människor som ”primitiva och indier som spirituella” (se Bengtsson, s. 206) är ideologiska). Å andra sidan, kvarstår problemet av att ideologi inte alltid är lätt att identifiera och beskriva som någonting objektivt och observerbart. När jag till exempel diskuterar konnotationen omkring en nyhetsrapportering och avslöjar ett ideologiskt syfte är det inte alltid garanterat att det jag anser vara ideologi egentligen inte är en produkt av mina egna fria associationer. Det mest uppenbara exemplet på detta är konspirationsteorier och alternativa fakta som ifrågasätter vetenskapliga sanningar (”jorden är platt”) och som kan betraktas som en produkt av fria associationer (och fantasier) i en postideologisk tid. Men det finns också fall som är svårare att bedöma: för några månader sedan började svenska medier skriva om ”kurdiska räven” för att beteckna den internationellt efterlysta kriminella Rawa Majid. Även om smeknamnet verkar ha getts av Majid själv (se Shori, 2023), framstår det som svårt att inte tro att svenska medier utnyttjade smeknamnet för att tjäna ett ideologiskt syfte: att svartmåla kurderna för att gynna inträdet av Sverige i Nato. Detta mot bakgrunden av att man inom mainstream svensk journalistik alltid har följt en viss etik och aldrig uppgett gärningsmäns nationalitet.

Noter

1 Till exempel en ung kontorskvinna med glasögon och rosa kavaj i en Skellefteå-reklam i Stockholms tunnelbana som sitter till höger om en större text som säger ”förlåt Stockholm” och en mindre text som lägger till ”om vi har så många bra jobb i Skellefteå”…osv.

2 I det nämnda exemplet kan den konnotativa dimensionen betrakta kontrasten mellan de föreställningar som Skellefteå väcker hos stolta stockholmare, å ena sidan, och positioneringen av reklamen just i Stockholmstunnelbanan å andra sidan. Ytterligare en dimension är kontrasten mellan föreställningar om Norrland som en mindre välbärgad del av landet och erbjudandet på moderna och ”hållbara” jobb just där (detta sker inte enbart genom ord, utan också genom det rent visuella: klädstilen av kvinnan i bilden stämmer överens med normen av ett inbjudande respektabelt storstadsjobb och skiljer sig markant från en traditionell norrländsk representation).

Referenser

Leeuwen, V. T. (2004). Introducing social semiotics. W. Ross MacDonald School, Resource Services Library.

Rivera-Perez, L. (1996). Rethinking ideology: Polysemy, pleasure and hegemony in television culture. Journal of Communication Inquiry, 20(2), 37–56. https://doi.org/10.1177/019685999602000203.

Shori, M. (2023, 15 februari). Därför namnger Aftonbladet den kurdiska räven Rawa Majid. Aftonbladet. Hämtad från https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/O8WPGO/darfor- namnger-aftonbladet-den-kurdiska-raven-rawa-majid.