Till er som lyser upp mina bokhyllor
Även om allt här, utanför mig,
har digitaliserats,
nutiden, framtiden, dåtiden,
är era promenader inuti mig
fortfarande förnimbara,
verkligare än ett hjärta på väg mot en orgasmisk
takykardi.
Till er som lyser upp hyllorna i mitt inre bibliotek,
i ett oavbrutet sökande som inte nöjer sig med titlar,
är jag skyldig åtminstone en omätbar mängd elektricitet,
även om ni invänder att jag inte är skyldig er något,
ger jag er den ändå, utan att för den skull kräva
att ni fortsätter att lysa upp dessa titlar, att ströva omkring i detta
bibliotek som är inuti mig, där vissa minnen är klara och
åtkomliga
och andra däremot väntar på att bli upptäckta av er båda,
av era ljus, av era nyfikna, friska, älskvärda facklor.
Utan att av den anledningen kriga mot varandra: det finns till alla,
det finns till fler än en.
Just nu bläddrar du i ett minne,
i nästa ögonblick kommer hon att bläddra i det,
imorgon blir vi en sak bara du och jag, men tillfälligt (och
akta sig noga den som tror att
det varar för evigt! För det är i det övergående som det verkligt
bestående finns! ),
i övermorgon blir vi åter en annan sak hon och jag, och alltid
tillfälligt,
aldrig i evighet, så att börja om blir vackrare för varje gång och framför allt
så att älska,
med sprakande tankar eller frasande kroppar, inte blir en
automatism.
Mellan hyllorna i mitt inre bibliotek hör jag era steg,
och när ni inte är där hör jag mina egna,
och när även mina inte räcker till (men man måste för tusan bara
lära sig att få dem att
räcka) livnär jag mig på de ekon era lämnat efter sig. Jag söker i
minnets
byrålådor och dammar av det omedvetnas. Jag gör detsamma i
era bibliotek, och
alltid med er tillåtelse, träffar jag där andra bibliotekarier att göra mig
sällskap och av böcker att
läsa, att stryka under och att omsortera finns det till alla, det finns i
överflöd!
Till er som lyser upp mina bokhyllor: låt oss energifiera oss alla tillsammans och
låt oss göra det på allvar,
som vore morgondagen en kontinent att livnära.