Varför är politisk korrekthet symptomatisk för en vilse vänster (ett marxistiskt perspektiv)
Både den amerikanska och svenska vänstern bör omvärdera sin syn på politisk korrekthet och ”woke-paradigmet” och istället återgå till att prioritera det kollektiva framför det individuella. Detta skulle dock kräva en uppgörelse med två av liberalismens grundpelare—två värderingar som många dessutom betraktar som ”svenska”: idén om att individen alltid kan och bör stå på egna ben, samt att individen alltid vet vad som är bäst för sig själv.
Politisk korrekthet kan betecknas som en tendens till att censurera komplexiteten och det som inte låter sig fångas under enkla etiketter eller tolkas genom de vanliga tankemönsterna. Censuren som politisk korrekthet innefattar, tillsammans med ”god manér” och (borgerlig) ”respektabilitet”, kan ses som reaktioner mot rädslan för det komplexa. Om det är sant att det privata är politiskt (och i den nya ultra-globaliserade världen anses detta vara ännu mer sant), tycker jag att det är rimlig att börja med ett ”privat” exempel på hur politisk korrekthet kan yttra sig. I de västerländska ”progressiva” miljöerna har det de senaste åren växt fram en idé som redan var en självklarhet i Norden (och, delvis, men inte till samma utsträckning, i andra protestantiska länder): man ska inte ifrågasätta eller bedöma individuella val och beslut. Detta betyder att varje individs begär och vilja är obestridliga och inte kan ifrågasättas. Men detta innebär också ett motstånd mot varje försök att reda ut orsakerna eller anledningarna bakom individuella begären: det tycks nämligen vara olämpligt att ta upp frågan om, till exempel, varifrån ett begär till att agera på ett visst sätt eller en längtan till att bli någon härrör. Varje försök att analysera sammanhanget och ta hänsyn till det förflutna kan misstänkliggöras i och med att individens val, oavsett hur klok, informerad eller fritt valet egentligen är, höjs till högsta värde.
I Sverige höjs det individuella valet till ett obestridligt kategoriskt imperativ (i Immanuel Kants anda). Om en person är överviktig, så ska ingen, inte ens ens nära vänner eller släktingar, lägga märke till saken och uppmuntra personen i fråga att tappa vikt eftersom det förutsätts att ingen kan veta det som är bäst för en bättre än personen själv. Om en man vill bli en kvinna, då kan han i princip vakna på morgonen och bestämma sig för att bli en kvinna (vilket är, bland annat, respektlöst mot de trans-personer som går igenom mer reflekterade och medvetna transition-processer). Det här är inte en trivialiserande tolkning som jag gör, utan en banalisering som en del av själva aktivister bidrar till. Visserligen tycker inte alla aktivister lika, men många av dem vägrar anta en anti-kapitalistisk politisk agenda och detta gör dem är inkapabla av att övervinna en individuell och individualistisk syn på frågan. Som ett resultat hamnar de att acceptera inkorporeringen av ”normkritiken” och genus-kritiken i den dominanta ideologin (av vilken Sveriges främsta representant är Socialdemokraterna).
En djupgående diskussion om den här frågan skulle behöva omfatta en hel bok. Av utrymmesskäl ska jag bara öppna en kort parentes som kopplar tendensen av att sopas bort det komplexa som politiskt korrekthet är en produkt av med krisen av humaniora. Den här krisen är betydligt djupare i Sverige än i länder på kontinenten. Trots att humaniora (filosofi, litteratur, osv.) ibland allierat sig med den dominanta tanken (t. ex. borgerliga idealismen eller en stor del av den nutida analytiska filosofin), är det också sant att de tenderar (och detta är deras raison-d-etre) att inte låta sig reduceras till mekaniska procedurer eftersom deras levebröd är deras subjekt-objekt (det mänskliga) inneboende komplexitet. Humanistiska discipliner, med andra ord, florerar tack vare och förlitar sig på komplexiteten. Om man berövar humanistiska discipliner av dess subjektiva mänskliga dimension omintetgör man dem. Jag misstänker att krisen av humaniora kan ses som ett tecken på vår tid: en viss positivistisk attityd till vetenskap (som ibland kallas för ”scientism”) spelar idag rollen som epistemisk beskyddare av våra kapitalistiska samhälle. Fram till förra seklet, var det den ”traditionella” patriarkala familjen och kyrkans ideologi av Gudsfruktan som uppfyllde det här idealet. Bättre sagt, själva krisen av humaniora kan nog tolkas som ett symptom på en strid mellan den lilla del av humaniora som kan bli ”domesticerad” av de neopositivistiska borgerliga tendenserna och resten, det oanvändbara, det vill säga, det som inte kan domesticeras. Därför, enligt det dominerande narrativet blir det här materialitet ”värdelöst” och ska, i bästa fall, ”återanvändas” i form av underhållning eller museiföremål.
Ytterligare en punkt som kan tas upp är filmcensur. Förra maj fick folk veta att Borta med vinden hade tagits bort från HBO på grund av rasistiska föreställningen av svarta karaktärer. De som tycker att det är rimligt att censurera en film som gavs ut 1939 av rasistiska skäl, före Black Lives Matters och Luther Kings Amerika saknar historiekänslan. Denna brist är inte överraskande i ett samhälle där kapitalismens neo-positivistiska riktning gynnar en post-humanistisk tendens: om människan (inte i den metafysiska meningen utan som ett konkret historiskt subjekt) inte längre står i centrum, utan hon lämnar sin plats till tekniken som blir dominerande, försvinner även känslan för historien. Historien ”upplöses” med försvinnandet av människan som arkitekten för det gemensamma livet, den försvinner med upplösningen av arbetarklassen som dess protagonist. Dessutom, avslöjar censuren en brist på tron på åskådaren: de som censurerar vill ta bort ansvar från åskådaren och infantilisera henne (om ”av-ansvar” och ”infantilseringen” av ”politiskt korrekt” återkommer jag i slutet av artikeln, se punkt 3).
Det här var, dock, en liten parentes: mitt huvudsyfte är inte att diskutera frågan om filmcensur, utan att försöka beskriva och problematisera politisk korrekthet genom att ta reda på en mer generell och genomgripande definition av vad denna är för någonting, vem den gagnar och vad den har för ursprung. Jag ska nu återkomma till det individuella valets obestridlighet. Om man i Sverige försöker ifrågasätta den här oskrivna regeln, blir man utfryst från det sociala livet. (Och den här regeln är inte det enda tabu som reglerar det sociala livet i Sverige). Nyligen har forskaren i pedagogik Lotta Björkman omedvetet sammanfattat den här principen: i en intervju i P1 i Filosofiska rummet uppgav hon att ”(det viktigaste är att) använda rätt namn, använda rätt pronomen och erkänna den personens presentation så som hen själv vill bli omtalad”. Avsnittets debatt rörde ämnet ”normkritik” som vilar på en anti-materialistisk och social-konstruktiv grund. Björkman menar att det mest effektiva och primära verktyget för att förändra verkligheten är språk. Hon misslyckade besvara Steinfields invändning att ett sådant sätt att resonera är naivt eftersom det har visat sig bli ineffektivt och fruktlöst upprepande gånger i historien. Den intressanta frågan är att varför Björkmans övertygelse (som kan ses som ett skifte från konkret materia och materiella omständigheter till språk och individ) har blivit så kraftigt dominerande i de flesta politiska och kulturella vänsterkretsar i västländer, i och utanför akademi. Problemet är att, inom den svenska journalistiska och kulturella debatten, både utanför och inom den akademiska världen, får åsikter som inte passar in i en social-konstruktivistisk inställning ingen plats. Samtidigt verkar alla debatter utgå från att den sociala konstruktivismen och post-modernismen är det enda alternativet till traditionell konservatism, som om det inte gick att problematisera normer och sättet samhället är uppbyggd på genom verktyg som inte är den social-konstruktivistiska ideologin, den som ofta blandas ihop med ”normkritik”. Hela debatten blir därför luddig och ensidig: frågorna som ställs och premisser som antas är av liberala natur.
Dessa oskrivna regler verkar tyvärr delas av de flesta aktorer i den svenska politiska arenan: från vänster (en del av vänsterpartisters resonemang är byggt på de här principerna) till Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. De enda som sticker ut är Sverigedemokraterna. Dock, kritiserar de det ideologiska etablissemanget utifrån reaktionära ståndpunkter: det vill säga att, istället för att lägga fram en vision om ett bättre samhälle för alla, vill SDare se en återgång till det ”gamla” sättet att leva på (gamla hierarkier mellan könen, osv. och olika form av underkastelse).
Att individen, och i det svenska sammanhanget relationen mellan denna och den socialdemokratiska staten, ska stå i centrum och ska välja ”fritt” är de två principerna som kraftigt präglar inte bara debatten om könsidentitet och feminism, utan också diskussionen om rasism. För att inte korsa gränsen av det som kan (och till och med, borde) kritiseras måste också kritiken mot rasism anpassa sig till de här principerna jag precis har nämnt. Rasismfrågan får till exempel inte kopplas till klassfrågan. Däremot, kan kritiken mot rasism såsom kritiken mot patriarkatet och heteronormativitet blir accepterade så länge som de sker på en identitetspolitik nivå. Det anmärkningsvärda är dessutom att rasism, fascism och patriarkatet inte bara betraktas som någonting som får kritiseras (så länge som man håller sig i de ovanstående gränserna), men, intressant nog, som någonting som borde eller, till och med, måste kritiseras. Det här, anser jag, är kännetecknande för Sverige och kanske Skandinavien, vilket gör Norden unikt bland västländerna. Jag menar att det finns en riktig investering från den härskande klassen i dessa frågor (ordet ”investering” måste här tolkas i Foucaults mening) och som gör att anti-rasismen, anti-fascismen och feminismen, från progressiva och ”bra” blir konservativa (trots inte reaktionära i SDs anda). Utifrån ett marxistiskt perspektiv kan man notera att varje gång en social grupp eller en klass (i det här fallet borgarklassen, den styrande klassen i Sverige som i alla kapitalistiska länder) gör en ”ideologisk investering” i vissa politiska frågor, vill den som ”investerar” ha någonting i gengäld. Därför blir ”investeringsobjektet” förvrängt på så sätt att vinsten kan säkerställas (”vinsten”, i det här fallet är inte ekonomiskt, men kan vara politisk konsensus och ordning). Den här mekanismen är, enligt min mening, extremt representativ för vad ”politisk korrekthet” är i Sverige och för vad det kan komma att bli även i andra västländer (främst i USA). Sverige har faktiskt ofta varit ett laboratorium för socialdemokratisk social-liberalism (vilket inte längre är vettigt att kalla ”socialdemokratiskt” eftersom det inte längre har något ”socialt” eller, i viss mening, ”demokratiskt”).
Jag ska nu göra en lista på en rad exempel som visar vad ”politisk korrekthet” i praktiken innebär och varför är den symptomatisk för en vilsen vänster.
1. Svenska försvarsministern har nyss bestämt sig för att öka Sveriges militära beredskap ”på grund av ökad militär aktivitet i Östersjön”. (Den här åtgärden kunde tolkas som en blinkning till presidenten Biden. Enligt en del experter, kommer han att be Europeiska Unionen om att höja militära insatser). Bushållplatser är fulla av statlig reklam (eller propaganda?) i form av affischer. Ingen av de föreställer en klassisk vit manlig militär (trots att de flesta armémedlemmar fortfarande är vita svenska män). En del av affischer visar inga människor, utan bara sköna landskap och inbjudande slogans. Andra visar icke-stereotypiska kvinnor eller ”queer” personer som framför propagandistiska budskap om vikten av att delta i armén och försvara nationen.
Vad säger de här bilderna om Sveriges dominanta ideologi? De säger att, i Sverige, ligger skillnaden mellan konservativa ”gammaldags” nationalister och vänster-progressiva-personer endast i att den ena gruppen vill se bara manliga (och troligtvis blonda) individer i armén medan den andra vill ge alla möjligheten att delta i armén. ”Framsteget” som politisk korrekthet vill genomföra är en inkludering till varje pris, i motsatsen till en radikal kritik mot status quo (Ingen frågar, t. ex., varför ska vi ha en armé i första hand? Eller vad kan vi göra för att stoppa krigen? Vems armé är den svenska armé? Är vår livstil verkligen värt att försvara? Och varför?).
2. På sistone har SD och Moderaterna lyckats polarisera den politiska debatten omkring kriminalitet och invandring. Särskilt SD har stigit i popularitet genom att bana idén om en koppling mellan ökad invandring och ökad kriminalitet. Även om SD och Socialdemokraterna uppfattas som helt politiskt avlägsna, kan det observeras att de nog har en gemensam punkt: både partier skulle vilja behålla den svenska välfärdsstaten. Dock, medan SD lyckas vinna debatten i riksdagen på grund av en övertygande förklaring till varför välfärden krisar (i deras ögon är skälet naturligtvis okontrollerad invandring), är Socialdemokraterna inkapabla (eller obenägna) att lägga fram en analys som skulle förklara välfärdskrisen. Mot Åkessons anklagelser kan Löfven bara mumla.
Det handlar inte bara om att konstatera socialdemokratins politiska och ideologiska kris såsom misslyckandet av dess reformism (som banade väg för M och SD att vinna mark), utan också att argumentera att socialdemokratins kris är delvis en effekt av dess politiska korrekthet: Socialdemokraterna har länge tenderat att förneka eller minimera de problem som påverkar utsatta områden. Det här har lämnat ett enormt politiskt utrymme som SD och M har utnyttjat på deras sätt, genom deras propaganda och tolkning av verkligheten. Man kan fråga sig vad en hypotetiskt vänster skulle kunna säga eller göra istället. T. ex., hur skulle en marxist kunna svara mot Åkessons populistiska argument?
En sådan hypotetisk organisation skulle vila på en teori (marxismen) som är objektivt grundad i den sociala och ekonomiska verkligheten, oavsett subjektiva uppfattningar och kan därför motverka SDs och Ss nihilism. Det skulle följa att en sådan hypotetisk organisation, utrustad med en sådan teori, inte skulle vara rädd för att erkänna att det finns kriminalitet i utsatta områden och det kan till och med vara så att detta är kopplat till invandringen. Dock, skulle en sådan organisation tillägga att SD och M utgår från verkligheten för att sen förvränga den: kriminaliteten har ingen etnicitet, kultur eller religion och har ingenting med DNA att göra, utan våldsamma gäng är resultatet av desperation, fattigdom och segregering som kapitalismen har skapat. Kapitalismen är det ekonomiska och sociala systemet som både S och SD vill behålla.
3. Under Black Lives Matter-marschen i juni i Göteborg förstördes en del lyxbutiker. Även om ingen vågade säga eller skriva ett enda ord om det, har det varit obestridligt klart till alla de som var på demonstrationen såsom de som har tittat på videon i efterhand, att de som uttryckte mest ilska vid det tillfället var visserligen inte vita medelklasspojkar från innerstaden. I det där fallet har alla mainstream-medier skyndat sig för att avleda uppmärksamhet från orsakerna till den ilskan och våldet och för att undvika att någon skulle ställa frågan om varför det handlade om förortsproletärer, för det mesta invandrare, och inte unga vita svenskar. Mediernas strategi verkar ha varit att jaga efter den ”goda invandraren” för att ställa honom i motsats till de ”dåliga invandrarna”.
Men sanningen är att de flesta demonstranter som har förstört skyltfönster hade samma hudfärg som George Floyd och goda anledningar till att vara så arga. De är ungar som lever i utsatta ghetto-områden som Angered och Hisingen, där inte många vita svenskar skulle bo. Det är lätt att gissa att en del av dem hade det lättare att bli sjuka i Covid-19 i trånga boenden där de är tvungna att överleva på grund av Sveriges ovilja att fixa bostadsproblemet (det enda den aktuella regeringen gör är att höja hyror genom liberaliseringen av arbetsmarknaden). Man kan också föreställa sig att det är svårare för de där ungarna att hitta ett jobb, att de har få svenska vänner att umgås med och att de går genom olika former av diskriminering som vita svenskar inte kan förstå. Ingen svensk tidning har vågat skriva om det som hände i Göteborg utifrån en alternativ vinkel. Det som medierna gjort är att hoppas att de kommer att bli arresterade, men, ännu mer intressant, är hur ”en hjälte” konstruerades för att motsätta de våldsamma demonstranterna: Murphy, en svart personlig tränare i en ”vit tröja” (cit.) som hyllades på sociala medier för att, under ett upplopp, ha gjort ”den rätta saken” och skällt ut de andra demonstranterna. Jag läser i en tidning att han skulle ha sagt till de andra demonstranterna att den butiken de angripit kunde ha tillhört en av deras föräldrar. Men hur både olämpligt och lögnaktigt kan detta låta? Dessutom, visar hyllningen av Murphy hur lätt frågan om rasism kan förvrängas och koppla ifrån den kapitalistiska sociala verkligheten som producerar den. Hur som helst, ville en mängd göteborgare ge Murphy en hedersmedalj som årets medborgare. Medierna har omvandlat Murphy till vad Malcom X skulle ha kallat en ”house nigger” (en ”domesticerad” svart kille för en black-washing operation). Syftet var att avleda uppmärksamheten från de sociala och ekonomiska orsakerna av ilskan till själva ilskan så att den socialdemokratiska regimen kan återigen slippa undan ansvaret. Som Bertolt Brecht en gång skrev: “The river that everything drags is known as violent, but nobody calls violent the margins that arrest him”.
Om det är så att de som krossade skyltfönstren var förortsinvandrare innebär erkännandet av denna sanning risken för lätta instrumentaliseringar, till exempel från höger och rasister-sidan. Men, samtidigt, att se bort från ett faktum som kan hjälpa oss att förstå verkligheten kan sabba möjligheten till en mer precis och fullkomlig politisk analys. Skyltfönster för höger är mer värdefulla än människors liv. Problemet för den reformistiska vänstern finns inte. Då ska marxisterna inte vara rädda för att förklara att de som har brutit skyltfönstren har uttryckt en rättvis ilska, att deras elände är mer värt än ett skyltfönster och att ilskan är ett resultat av den härskande klassens förtryck, ett tillstånd som multiplicerades på grund av deras tillstånd som invandrare.
4. Tidigare hade jag nämnt strategierna som den dominanta ideologin använder mot vissa grupper (som ”infantilisering” och ”av-ansvar”). Målet är faktiskt just att ”domesticera” (i möjligaste mån) sådana grupper och, om detta inte är möjligt, göra allt för att ignorera deras existens. I denna mening är ”politiskt korrekthet” motsatsen till idén att de förtryckta klasserna borde och kan representera sig själva, organisera sig och ta historien i deras händer. Därför borde politisk korrekthet och andra fenomenen som härrör från den ”senmoderna tankebanan” börja betraktas som motsatsen till marxismen och ifrågasättas av den akademiska och den politiska vänstern. Ett exempel på infantilisering och de-empowerment är hur svenska regeringen i mars 2020 tolkade en siffra som visade att bland de avlidna i Covid-19 i Stockholmsregionen var somalier överrepresenterade. Vid det där tillfället låtsades regeringen bry sig om frågan och påstod att de höga siffrorna hade orsakats av bristande kunskap i det svenska språket (brist på information om viruset och attityderna till social distansering) (Dagens Nyheter bidrog till att sprida ut den här tolkningen: https://www.dn.se/sthlm/oron-for-det-nya-coronaviruset-vaxer-i-rinkeby-efter-dodsfall/). Men detta stämde inte med verkligheten: det var bostadskrisen som gjorde så att folk från proletära förorter blev överrepresenterade i dödssiffrorna. Dock, saknar regeringen den politiska viljan att ifrågasätta kapitalisternas intressen för att lösa bostadsproblemet. Å andra sidan, kunde regeringen inte spela öppenrasism-kortet. Det lämpligaste blev därför en ”politiskt korrekt” språkformalitet: som att säga ”vi ber om ursäkt för besväret, från och med nu ska vi investera mer pengar i översättningar och språk”. Det är värt att observera att betoningen på språk som motor för förändring är samma som framgår av Björkmans social-konstruktivistiska tankebana, vilket nämnts tidigare.
Radikala lösningar på massornas problem finns. En bättre, mer jämlik värld kan byggas. Men att bara satsa på (formella) förändringar inom språket är inte en särskilt fruktbar väg. Den här slutsatsen är varken svårförklarlig eller egendomlig för alla de som verkligen är redo att omfatta ett antikapitalistiskt perspektiv. Politisk korrekthet är, som jag har visat i denna artikel, en produkt av ”den svaga tanken” (relativismen och senmodernismens entusiasm) orsakad av den liberala vänsterns kris. Lösningen består av olika steg, men det första vänstern borde göra är att göra upp med den liberala ideologin som politisk korrekthet är en produkt av och omfatta istället en världsbild som vilar på en materialistisk förståelse av den sociala verkligheten.
Originalitet skrivet 2020; språklig revidering: 09/2024;
Matteo Iammarrone.
